You have changed my life forever - Kapitel 42
"Okej då" sa jag och kollade mot tv:n som dom andra satt på. Dom hade satt på en film, det var Piranha, jag gillade inte den. Den var lite för obehaglig att kolla på. Så jag satt och kollade på Justin ungefär hela filmen.
När filmen var slut så kollade Justin på mig och log. Han smekte min kind och lutade sig närmare och kysste mig.
"Var filmen bra ?" frågade Justin.
"Ah, självklart, det var därför jag inte kunde slita blicken från tv:n" sa jag och flina mot honom.
"Det var just därför jag fråga" sa han och skratta.
"Ne, jag kollade på nåt mycket bättre och snyggare än dom där konstiga fiskarna i filmen" sa jag och log.
"Ja, va gullig du är Chloé" sa Justin och log och kysste mig igen.
Jag satt där och kollade på honom, han satt och log mot mig.
Sedan lutade jag mig mot honom.
"Asså, jag kommer döö ! Jag är så sjukt trött" sa jag högt och gäspade.
"Spelade du elr är du seriös ?" frågade Ryan.
Jag kastede en kudde på honom.
"Jag är seriös, jag är ingen skådespelare om du tror det" sa jag och skratta.
"Men vet aldrig" sa Ryan och kastade tillbaka kudden på mig, men tyvärr så missade han och träffade Justin istället, jag kunde inte låta bli att skratta.
"Ha-ha, det tyckte du va jätte kul va" sa Justin och slog till mig löst med kudden.
"Du, jag startar nu kuddkrig mot dig, och det kommer inte bli kul" sa jag.
justin skrattade.
"Ne, det kommer inte bli kul för dig" sa han.
Jag tog en kudde och slog till honom.
Snart sprang vi alla runt i vardagsrummet och slog elr kastade kuddar på varandra.
Efter en lång stund la vi oss ner i soffan, alla var hur trötta som helst. Så efter några minuter hade vi alla somnat i soffan.
När jag vaknade var det mörk och rummet var tomt. Jag reste mig snabbt upp och kollade mig om i rummet.
Jag gick runt i rummet och försäkrade mig om att dom inte gömmde sig nånstans, när jag inte hittade någon kännde jag paniken komma.
"Hallå ? Justin ?!" sa viskade jag.
"Justin !" sa jag högre.
"Chaz ? Caitlin ? Em ? Ryan ? JUSTIN !?" skrek jag.
Jag kollade mig oroligt omkring. Jag gick bort till ett fönster. det var mörk ute. Jag kunde inte se nåt. Bara ett väldigt svagt ljus nånstans.
"Nemen, hej Chloé" sa en mörk röst bakom mig. Jag bet mig i läppen och vände mig sakta om.
Jag såg en man stå på andra sidan rummet. Jag unde bara se halv ansiktek, andra halven var täckt av en luva.
"Vem är du ?" frågade jag.
"Ja du, du borde ju känna igen mig" sa mannen och drog bort luvan.
Hela jag började skaka när jag såg vem det var som stod framför mig.
"Så du känner igen mig nu" sa han "Det kanske är dags att be om ursäkt ?" han flinade elakt mot mig.
"Jag och ingen annan skulle förlåta dig för va du gjorde" sa jag med tårar i ögonen.
"Men det var väll inte så farligt, du och dina kompisar var på fel ställ vid fel tidpunkt helt enkelt" sa han.
"Hur kan det va så ?!" skrek jag "Du gick bara på vägen tills vi kom, då tog du upp en jävla pistol och sköt dom, vad har dom nånsin gjort dig ?!"
"Som sagt, fel ställe vid fel tidpunkt." sa han.
"Nej ! För varför lever då jag och Em, om vi var på fel ställe vid fel tid så borde vi oxå vara döda nu, du borde skjutit oss båda!" sa jag och kände hur stårana brännde på kinderna.
"Jaja, så du önskar att du var död. Men det kan jag fixa lätt" sa han och drog upp en pistol och riktiade den mot mig.
Jag backade några steg men det tog stopp när jag gick emot väggen.
"Jasså, du verkar vara lite rädd" sa han och följde efter mig.
jag skyndade bort mot dörren och ryckte i den. Den var låst. Jag vände mig och kollade på mannen, som hade skjutit mina två vänner, Oliva och Sarah för 1½ år sen. Det var vardag och vi var i skolan, men vi hade 45 minuters rast, så vi skulle bara gå till kiosken som låg en bit från skolan och köpa nåt. Men precis när kom utanför skolan såg vi manne, och han drog upp en pistol och sköt dom. Vrf vet jag inte. Han hade ingen anledning till att döda två av mina kompis. vad hade dom gjort, och varför lever jag och Em fortfarande så fall ? Det är inte rättvist ? Jag tänker väldigt ofta på det, men Justin och dom andra vet det inte. Framför allt har jag fortfarande hemska drömmar från den dagen. Jag ser fortfarande allt så tydligt.
Jag bankade på dörren några gånger.
"Chloé, det tjänar inget till" sa han. "Den är stängd och låst"
"Men jag vill inte vara här !" skrek jag.
"Chloé" hörde jag en röst säga. Det var som rösten fanns i vinden, fast det blåste ju inte inne.
"Chloé" där var rösten igen. Jag kände igen den. Jag kollade mig omkring för att se den som sa mitt namn. När jag kollade där mannen stod var det ingen där och rummet hade börjat bli ljusare.
Efter en stund så kollade jag på några oroliga kompisar.
"Hon har vacknat" sa Caitlin.
Justin kysste mig.
"Vad är det ?" sa jag och kollade på dom. Sedan kom jag ihåg det mörka vardagsrummet med mannen. Det måste ha varit en hemsk, hemsk mardröm.
Jag kollade på Em, hon nickade och log. Jag såg att hon hade lite tårar i ögonen, så jag gissar att hon listade ut var det var. Jag gissar att jag måste ha gråtit och pratat i sömnen.
Förlåt för den dåliga uppdatering, men har fått 6 läxor och 2 prov denna veckan att plugga på,
så jag hinner inte blogga typ.
Men det blir bättre.
puss
När filmen var slut så kollade Justin på mig och log. Han smekte min kind och lutade sig närmare och kysste mig.
"Var filmen bra ?" frågade Justin.
"Ah, självklart, det var därför jag inte kunde slita blicken från tv:n" sa jag och flina mot honom.
"Det var just därför jag fråga" sa han och skratta.
"Ne, jag kollade på nåt mycket bättre och snyggare än dom där konstiga fiskarna i filmen" sa jag och log.
"Ja, va gullig du är Chloé" sa Justin och log och kysste mig igen.
Jag satt där och kollade på honom, han satt och log mot mig.
Sedan lutade jag mig mot honom.
"Asså, jag kommer döö ! Jag är så sjukt trött" sa jag högt och gäspade.
"Spelade du elr är du seriös ?" frågade Ryan.
Jag kastede en kudde på honom.
"Jag är seriös, jag är ingen skådespelare om du tror det" sa jag och skratta.
"Men vet aldrig" sa Ryan och kastade tillbaka kudden på mig, men tyvärr så missade han och träffade Justin istället, jag kunde inte låta bli att skratta.
"Ha-ha, det tyckte du va jätte kul va" sa Justin och slog till mig löst med kudden.
"Du, jag startar nu kuddkrig mot dig, och det kommer inte bli kul" sa jag.
justin skrattade.
"Ne, det kommer inte bli kul för dig" sa han.
Jag tog en kudde och slog till honom.
Snart sprang vi alla runt i vardagsrummet och slog elr kastade kuddar på varandra.
Efter en lång stund la vi oss ner i soffan, alla var hur trötta som helst. Så efter några minuter hade vi alla somnat i soffan.
När jag vaknade var det mörk och rummet var tomt. Jag reste mig snabbt upp och kollade mig om i rummet.
Jag gick runt i rummet och försäkrade mig om att dom inte gömmde sig nånstans, när jag inte hittade någon kännde jag paniken komma.
"Hallå ? Justin ?!" sa viskade jag.
"Justin !" sa jag högre.
"Chaz ? Caitlin ? Em ? Ryan ? JUSTIN !?" skrek jag.
Jag kollade mig oroligt omkring. Jag gick bort till ett fönster. det var mörk ute. Jag kunde inte se nåt. Bara ett väldigt svagt ljus nånstans.
"Nemen, hej Chloé" sa en mörk röst bakom mig. Jag bet mig i läppen och vände mig sakta om.
Jag såg en man stå på andra sidan rummet. Jag unde bara se halv ansiktek, andra halven var täckt av en luva.
"Vem är du ?" frågade jag.
"Ja du, du borde ju känna igen mig" sa mannen och drog bort luvan.
Hela jag började skaka när jag såg vem det var som stod framför mig.
"Så du känner igen mig nu" sa han "Det kanske är dags att be om ursäkt ?" han flinade elakt mot mig.
"Jag och ingen annan skulle förlåta dig för va du gjorde" sa jag med tårar i ögonen.
"Men det var väll inte så farligt, du och dina kompisar var på fel ställ vid fel tidpunkt helt enkelt" sa han.
"Hur kan det va så ?!" skrek jag "Du gick bara på vägen tills vi kom, då tog du upp en jävla pistol och sköt dom, vad har dom nånsin gjort dig ?!"
"Som sagt, fel ställe vid fel tidpunkt." sa han.
"Nej ! För varför lever då jag och Em, om vi var på fel ställe vid fel tid så borde vi oxå vara döda nu, du borde skjutit oss båda!" sa jag och kände hur stårana brännde på kinderna.
"Jaja, så du önskar att du var död. Men det kan jag fixa lätt" sa han och drog upp en pistol och riktiade den mot mig.
Jag backade några steg men det tog stopp när jag gick emot väggen.
"Jasså, du verkar vara lite rädd" sa han och följde efter mig.
jag skyndade bort mot dörren och ryckte i den. Den var låst. Jag vände mig och kollade på mannen, som hade skjutit mina två vänner, Oliva och Sarah för 1½ år sen. Det var vardag och vi var i skolan, men vi hade 45 minuters rast, så vi skulle bara gå till kiosken som låg en bit från skolan och köpa nåt. Men precis när kom utanför skolan såg vi manne, och han drog upp en pistol och sköt dom. Vrf vet jag inte. Han hade ingen anledning till att döda två av mina kompis. vad hade dom gjort, och varför lever jag och Em fortfarande så fall ? Det är inte rättvist ? Jag tänker väldigt ofta på det, men Justin och dom andra vet det inte. Framför allt har jag fortfarande hemska drömmar från den dagen. Jag ser fortfarande allt så tydligt.
Jag bankade på dörren några gånger.
"Chloé, det tjänar inget till" sa han. "Den är stängd och låst"
"Men jag vill inte vara här !" skrek jag.
"Chloé" hörde jag en röst säga. Det var som rösten fanns i vinden, fast det blåste ju inte inne.
"Chloé" där var rösten igen. Jag kände igen den. Jag kollade mig omkring för att se den som sa mitt namn. När jag kollade där mannen stod var det ingen där och rummet hade börjat bli ljusare.
Efter en stund så kollade jag på några oroliga kompisar.
"Hon har vacknat" sa Caitlin.
Justin kysste mig.
"Vad är det ?" sa jag och kollade på dom. Sedan kom jag ihåg det mörka vardagsrummet med mannen. Det måste ha varit en hemsk, hemsk mardröm.
Jag kollade på Em, hon nickade och log. Jag såg att hon hade lite tårar i ögonen, så jag gissar att hon listade ut var det var. Jag gissar att jag måste ha gråtit och pratat i sömnen.
Förlåt för den dåliga uppdatering, men har fått 6 läxor och 2 prov denna veckan att plugga på,
så jag hinner inte blogga typ.
Men det blir bättre.
puss
Kommentarer
Trackback
